Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på!

Göteborgsvarvet jag lyckades med allt, Malin Lundskog, mål, löparglädje

Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på!

Göteborgsvarvet jag lyckades med var faktiskt inget annat än en drygt 21 kilometer lång succé. Jag lyckades tamejtusan med precis allt  jag hade föresatt mig. Och det skriver jag med mängder av ödmjukhet (faktiskt!). Men jag var så nöjd och glad när jag kom i mål. Jag är så nöjd och glad över det nu också, men ... det är något som gnager. Som gör mig så himla trött. Som gör att jag undviker att springa lopp, fast jag älskar folkfesten ett lopp brukar innebära. Som gör att min racereport (eller vad det här nu kan kallas) dröjde en månad. Som gör att jag kanske trots allt borde vara missnöjd. Jag menar, jag sprang ju inte snabbt eller så ...

Vad gjorde jag som var så bra?

Mina spridda mål med att springa ett par mil runt Göteborg var att ha kul, säga hej till publiken (de behövde det! Vilken värme de stod ut med!), ta fina bilder, livesända och samla highfives varav minst en från en polis.  

Om jag lyckades? You bet! Med allt! Jag sa ju det, det här var Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på. Eller? Kan en verkligen vara nöjd med att vara löpcoachen som inte presterar en bra tid? Som inte ens har sin pulsklocka på när hon kutar runt stan? Frågar du mig så är svaret ett rungande JA! Klart som fasen att jag kan vara nöjd med att njuta av min hemstad en dag då både den och dess invånare visar upp sig från sin allra allra bästa sida! En dag då jag hinner lyssna på band on the run, highfiva varenda liten barnhand längs vägen, stanna och få en kram av mamma, prata med skyltmannen (han hade däremot inte tid att prata med mig - fullt upptagen med att heja!) och dansa till de goa gubbarna som spelade Born to Run. Okej, den låten går kanske sådär att dansa till. Men det går. Allt går! 

Här kan du förresten läsa om mitt mål med Göteborgsvarvet 

Götebrogsvarvet jag lyckades med allt, Malin Lundskog, mål, blogg
Förresten - asgrymma nummerlappar, eller hur?

Varför får jag inte vara nöjd?

Du som inte nöjer dig med svar som "jag hade skitkul!" eller "det gick jättebra!" eller "jag längtar till nästa" eller "jag gjorde precis det jag hade bestämt mig för" på din fråga om hur det gick på Göteborgsvarvet, vad är det som gör att du måste ställa följdfrågan "härligt, vad hade du för tid då?"? Jag undrar på riktigt!

Springer du själv och vill jämföra dig? Lägg ner det, så länge du inte tränar och tävlar på annat än motionsnivå: lägg ner! Du har säkert, precis som jag, alldeles fullt upp med prestation inom massa andra områden. Du behöver inte pressa dig när det gäller löpning också. Att springa handlar om att må bra. Inte om att prestera. Eller ja, möjligtvis att orka prestera mer på jobbet tack vare god kondition, men det är nog en helt annan fråga? Jämför dig med dig själv - det är bara i den jämförelsen du kan se utveckling eller tolka dagsform och hur livet runtomkring springandet (mat, sömn, relationer och så vidare) påverkar dig.

Springer du inte själv? Visst är det kul att du ändå är intresserad, men ... varför just av den där tiden? Varför inte fråga om det verkligen är kul? Hur en mår efteråt? Varför vi om springer springer. Och hur det känns att springa genom en stad där alla du möter skrattar och ler. Om medaljen är snygg? 

 

Okej, det är ju mitt problem att jag stör mig på alla dessa frågor om tiden på varvet, men det finns ju verkligen ingenting som betyder så lite för min hälsas skull som vilken tid jag presterar på Göteborgsvarvet. Jo, okej, det finns annat som betyder mindre, men du fattar: viken tid jag har när jag springer varvet betyder ingenting för min långsiktigt hållbara hälsa. Då betyder det faktum att jag skulle kunna springa 21 kilometer alla dar i veckan utan att förbereda mig mycket mer. Och det faktum att jag mår jättebra i både kroppen och knoppen efter varvet. För att inte tala om att hela resan fram till varvet (träningen jag genomför alla andra dagar på året, maten, sömnen) och hur mycket jag njuter av att springa. Det betyder massor för mig och min hållbarhet som löpare. Och människa. 1:46 eller 2:01 gör däremot ingen skillnad. För hälsan alltså. Och det är för den jag springer. Och för att det är så förbaskat härligt!

Egentligen är jag inte så bitter som jag låter, jag tycker bara det är synd att jag inte kan få lov vara nöjd med Göteborgsvarvet jag lyckades med allt på. Jag vet att fler känner som jag. Och jag vet att vi behöver bryta normer (här också!) och börja mäta succé på fler sätt än med tid. 

Så: varför får jag inte lov att vara nöjd med Göteborgsvarvet jag lyckades med allt jag föresatte mig på? Som att highfiva en polis? Att sjunga, dansa, filma, fota och ha väldigt roligt längs vägen? Att vara en del av festen under folkfesten? Vet du: Jag tror att de flesta skulle må bättre av att vara nöjda med mindre prestation och mer party i löpningen, vad tror du? För det är klart att vi ska springa! 

På söndag springer vi med bara magar till exempel, då är det Global Sports Bra Squad Day. Du är jättevälkommen. Det blir ingen tidtagning. Bara kul! Och viktigt ... Här läser du om Global Sports Bra Squad Day

PS. Visst, jag har anmält mig till nästa års Göteborgsvarv. Jag ska fan göra succé! Då också ...

Göteborgsvarvet jag lyckades med allt, Malin Lundskog, blogg, mål
Samma bro, nästa år. Ses vi där?

SES SNART IGEN!

 

heja heja dig så länge

//Malin

Kommentarer

Lägg till ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.

Begränsad HTML

  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd> <h2 id> <h3 id> <h4 id> <h5 id> <h6 id>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.